Vår Änglaprins! För Evigt Älskad och saknad!!
Tar mig mod att skriva nu.Efter snart 2 v,då Du rycktes bort från mig,från oss. Jag älskar Dig såå och min längtan och saknad efter Dig är obeskrivlig min Älskade Underbara son. <3
Allt började en söndag kväll efter en ganska stressig dag på jobbet.Tjejerna hade vart i Bräcke och K fiskade.
Jag hann hem och sätta mig ner och börja äta .Blev kissenödig och kände hur sammandragningarna spände i magen.Jag kände Dina rörelser,hur du sparkade mot magen.
Plötsligt känner jag något rinna i trosorna.Jag tänkte genast att nu har blödningarna kommit tillbax,men till min förvåning ser jag"vatten" i trosorna.Jag ropar på N som är i badrummet,att komma med trosskydd till mig.Tänkte bara att det var en vattning flytning...
Jag tar på mig och ska gå till köket men kommer inte långt förrens de "forsar" vatten nerför bena..
Nu blir jag rädd och får panik och hjärtat är uppe i 150.Jag känner tårarna rinna nerför mina kinder.N undrar vad som är fel.
Jag ber henne hämta telefonen.Samtidigt som jag ringer så ringer N sin pappa som var på väg hem.
Panikslagen kommer K hem och undrar vad som är fel...han undrar om jag ska föda redan?!??
Jag får fram ett svagt leende och säger nej nej,har ju halva tiden kvar...
På sjukvården ber de mig åka till spec förlossningen på Östra.n gråter och är rädd,jag försöker vara stark samtidigt som ja är livrädd,jag vet att något är fel...men inte så fel som det blev...
Jenny kommer över ganska fort och passar tjejerna så vi kom iväg fort.
Väl inne på Östra var det bara ett par innan oss.Jag var jätteärdd men försökte tänka på annat och kände rörelser hela tiden.Att känna hans rörelser var som en befrielse,han lever iaf!
Vi kom in på undersökning efter knappt 1,5timme.
Väl inne blir vi bemötta av en riktig ragata.Så jävla känslokall människa.
Jag får lägga mig på britsen och hon börjar med att undersöka magen och se hur det ser ut med hjälp av ultraljud.Vi ser vår älskling vinka...men med ytterst lite fostervatten kvar...
Herreguuuuu.....jag kommer inte ens ihåg vad jag tänkte då men ville bara hem...
Hon förklarade att de här barnet inte kommer klara en hel graviditet och skulle han göra det skulle han få problem med lungor,ben och armar. Det förstr man ju,fostervatten finns ju till för att barnet ska kunna röra sig och utvecklas i magen.
Sen ville hon undersöka mig vaginalt...att hon kör upp ngt i underlivet på mig samtidigt som jag bara tänker på att rädda mit barn...Så jävla rädd...kommer ihåg att pulsen var uppe i 200 nu. K sitter i stolen och ser ganska besvärad ut...
Hon uttalar sig återigen att det finns ingen chans för det här barnet att klara sig,hon ser fostervatten som läcker ut hela tiden...
Jag klär på mig,tårarna är inte långt ifrån...Jag frågar henne vad som händer nu? Måste jag föda ut honom?vad händer sen?
Hon ser på mig som jag vore en idiot och frågar sedan,Har du något val?
Jag ser tillbax och frågar,Inte vet jag?Måste jag föda ut honom?
Hon säger igen,Har du något val?
Jag ville bara att hon skulle lämna rummet.Hon sitter där och bara stirrar på mig,på oss.
Sedan ber hon en sköterska ta infektionsprover på mig för att se om det är därför vattnet gått...De hittar inget...
Hon gick ur rummet utan att säga något.Då brast det,jag fick knappt någon luft...Nu förstod jag att vårt lilla mirakel inte skulle få stanna hos oss. Tårarna rann och rann,det fanns inga ord,bara en enorm panik och längtan.
Mitt lilla ofödda mirakel! <3 Jag känner på magen och känner små små kickar inifrån. Vi sitter där på britsen båda två och bara kramas och gråter.Jag är så tom,känner inget...vill bara hem till min små skatter <3
En sköterska kommer in och frågar hur det är,hur det är??? Hur i helvete ser det ut som??? Vi kommer förlora vårt barn,vi kommer aldrig få se honom växa upp.
Tll slut mellan snyftningarna fr jag fram tre ord. jag vill hem!!
Vi tar våra jackor och traskar långsamt långsamt ut i korridoren och mot bilen.
Jag minns hur jag skakade,tårarna tog aldrig slut.Vi sa inte mycket till varann under bilresan hem.
Vi kramades och gick med tunga steg hemåt... Hemma hade tjejerna somnat..Jag gick till köket med luva och jacka på...Jenny kom då och undrade hur det va...då brast det igen...Först gick jag och tittade på F,pussade och kramade henne.Min minsta ängel! Seda gick jag till N,stackars min stora sessa,du kommer inte bli storasyster igen...inte nu iaf...Jag vet hur mycket Du längtade...
Natten till måndagen var hemsk,jag sov inget,jag drömde,jag grät,jag skakade,jag saknade,kände små små kickar från magen.
På morronkvisten ringde K till skolan och sjukanmälde N. Sedan gick han och N till vår säng där han berättade att tyvärr så kommer vår bebis inte överleva. Hon tog de ganska ok sedan ville hon att jag skulle komma.
Jag minns mina tunga steg mot sovrummet,min puls och tårarna som kom innan jag ens hann krama hårt om henne. Vi låg sedan i sängen och kramades och grät tillsammans.Jag försökte förklara för henne att det är det bästa för honom,det bästa för oss,hur ont de än kändes att säga dessa ord.<3
Måndagen var den längsta dagen nånsin.Vi skulle på RUL för att se hur läget var därinne i magen,om mer fostervatten bildats.Men jag visste innerst inne att läget ej var så,jag visste att det inte fanns några hopp kvar.
Vi lämnade av tjejerna i Sävedalen och fortsatte mot Östra.
Värsta var att gå förbi alla glada nyblivna mammor med sina bebisar.Gråten i halsen...
Ganska snart ropades vårt namn upp.Möttes av kvinna i medelåldern och inne i slaen fanns även en manlig läkare.
"Jaha,tredje gången gillt då ",säger han.
Jag kämpar emot tårarna och börjar skaka igen,"Det verkar inte bli så" säger jag sen och förklarar läget.
Lägger mig på brotsen igen och vi pratar ett bra tag innan de väl börjar kika på magen.
Allt de där visste vi redan,det fanns verkligen inget hopp för vår prins...<3 <3
Och så började undersökningen igen,vi ser lilla hjärtat slå,vi ser huvud,hjärta,ben,armar,hjärnhalvor,ja allt finns där se ska vara.Allt ser så fint ut säger han.
Klart det ser fint ut tänker jag,men varför i helvete ska han ryckas ifrån oss.... Men det finns ingen fostervatten,ytterst lite där lilla söta handen vinkar til oss och det var nog sista gången jag kände Dig.
In i rummet kommer en äldre man,han är ultraljudsspecialist och har flera flera års erfarenhet.Han lät väldigt professionell. Jag bara stirrar i tomma intet,hör hur de pratar men tar inget till mig..de bara snurrar i huvudet,ännu en gån vil jag hem.
Han förklarar att han rekommenderar oss att vänta 2-3v för att se om nytt fostervatten bildas,men samtidigt kan det bli missfall av sig själv eller så kan jag bli väldigt sjuk.
Fanns det några val? Ska jag gå runt och vara gravid och låtsas vara glad,inte veta om mitt barn lever,inte veta om jag kommer bli sjuk?..
K pratade på och frågade en del.Jag orkade inte,alldels för mkt just nu. Vår lilla prins!Vi skulle nu hem och göra vårt viktigaste och mest känsloladdade val.
Vi valde att avbryta allt så på tisdagen åkte vi till Östra igen.Denna gången för att prata med en läkare och även få tabletter som skulle driva ut barnet.
Tisdagen gick,onsdagen med,mycket känslor och mycket tårar.Jag var i ett läge som jag inte kunde ta till mig.Jag drömde marddrömmar,jag vaknade flera gånger per natt och bara grät i floder...
Då var dagen här,torsdagen då allt skulle hända.En lättnad men ändå en enorm förlust,sorg och saknad.
Väl inne på spec förlossningen fick vi prata med Bm igen för att säkerstäla vårt val.
jag fick lägga mig på britsen och sen stoppar hon upp två piller långt in i livmodern som ska starta värkar.Jag får även 6 andra smärtstillande piller. Mitt i det sorgliga fick vi oss ett gott skratt iaf! Jag har så svrt att svälja tabletter och nu skulle jag svälja 6 st.Det tog sin tid och jag nästan totalvägrade ta mer.Tänkte att de ville ha mig i koma...
Jag fick bara ligga ner i sängen.Nu började jag blöda oxå.Min moderkaka satt ganska långt fram så det förbereddes med blod och med operaton ifall jag skulle förlora mycket blod. Från en panik till en annan.
Efter 3t kom hon in igen och stoppade upp 2 tabletter ge.ja kände inget.Bara lite sammandragningar.Nu fick jag inte heller äta eller dricka ifall de skulle behöva operera mig.
Efter 4 tabletten gick jag runt lite,tur att det inte fanns skrikande bebisar på avdelningen.Jag var ganska lugn,K med.Försökte sova lite men det var svårt...
Bm kom in igen vid halv 3 och stoppade upp 2 tabletter igen,nu hoppades vi att det skulle ta fart.Nu hade jag egat där i 7timmar utan att fått värkar.Efter knappt 10min,kom sammandragningar,smärtsammare och längre.Vid tre tiden bad jag Bm titta och hon började förbereda inför födseln.
Nu var det riktiga värkar och hon undrade om jag ville ha smärtstillande.Jag totalvägrade.Hon berömde min smärtgräns hela tiden.K förklarade att jag inte haft något me nån av tjejerna.Bm var imponerad av mig samtidigt som det var oerhört jobbigt. Sedan gick allt väldigt fort.Två krystningar...
15.15, 28mars föddes världens finaste och underbaraste änglaprins.Det brast totalt.Vi grät båda i floder.herredguuu säger jag..det var oerhört dramatiskt och katastrofalt.Vi hade nu mist vårt barn.
Bm frågade om jag ville hålla mitt barn...det brast igen,jag fann inga ord.Jag var helt tom...
Jag frågade vad könet blev,hon svarade,det verkar ha blitt en gosse.. och det brast igen,jag skakade,fick ingen luft..min älskade son!! Du var såå efterlängtad och en liten kille hade gjort vår familj komplett. K fick sin son till slut men lika fort fick han vingar.
Jag lugnade ner mig lite och sa sen att jag vill se han. Hon sa att nu ser han lite blålila ut för han har legat ett tag,.. Mammas älskling,du var så himla fin... Dina små perfekta fingrar,jag förskte greppa taget om dem men det var som klister,din söta lilla näsa,de små tårna som sparkat i magen,hela du,jag såg likheten mellan Dig och Dina systrar. Jag frågade om K ville se.Han ville inte,han var i chock än,och just för att det var en son var det extra jobbigt...
Jag höll i Dig min prins,luktade och kände på dig...jag ville aldrig släppa dig.Tänk att du bott i min mage i nästan 20veckor och nu rycks du bara ifrån mig... Jag kände hur orättvist allt var...jag ville ha dig sååå sååå mycket!! Du var världens finaste son. Jag vet att du har det bra nu,du ser ner och vakar över oss,
Mamma älskar Dig sååå!! <3 <3 <3 <3
Dt var långa minutrar av sorg och gråt.Vi a inte så mkt,kramades och grät tillsammans...Livet var så orättvist!! Varför just han?? Jag hoppas få svar en vacker dag.
Det fanns inga fel på dig,du va ett mirakel!! Bm tog en massa bilder på oss och på honom.
Jag tittar på dig varje dag innan jag lägger mig.Jag har tom gjort en minnestavla till dig vår lilla prins,som dina systrar kallar Dig för...Fotot är inte uppe än eftersom Din pappa inte sett Dig än.
Jag vill inte hetsa honom,det kommer nog inom sin tid då han vill sörja och se dig.
Bm gjorde så fint i korgen hon la dig i..med vita lakan och vitt täcke.Ååå min skatt,jag skulle ge dig all min kärlek.Allt hade vart så perfekt om Du hade stannat kvar hos oss.
Vi fick stanna kvar en bra stund efter att de bar ut Dig. De ville ha koll på mina blödningar,de va ok tyckte dem.
Vi hade tur som hade helt underbara läkare och Bm på förlossningen. Tusen tack till Er!<3
Jenny hämtade upp oss från förlossningen när vi väl fick gå hem.Mycket tunga steg och med en enorm tomhet och en ännu värre längtan att bara lämna Dig kvar...
Vi ville att Du skulle bli undersökt på riktigt för att få veta varför allt gick så fel.
Jag hoppas på svar när det är dags för återbesök i maj.
Jag har pratat med en mycket bra kurator.Imon träffar jag henne igen.Jobbet känns väldigt långt borta just nu..
Vissa dagar är jättebra medans andra är helt åt helvete..Det tar tid att sörja...
Värsta just nu är folkmassor,gravida och små bebisar...Jag har mycket tankar inom mig,jag känner att det känns lättare att få prata och skriva hur man känner.
jag tackar tusen gånger återigen för all stöd vi fått och för er omtanke!! Har jag inte tackat gör jag det nu!!
Det är alldeles för mkt sorg för att kunna tacka.
Vår vackra änglaprins! Vi fick aldrig chansen att lära känna dig.Du var så efterlängtad. Mamma tänker på dig dagligen,jag gråter och saknar Dig tills jag skakar... Så många sömnlösa nätter utan Dig. Jag vett att Du har det bra däruppe bland alla vackra änglar! Vi älskar Dig för evigt vår lilla prins!! <3 <3
Kommentarer
Postat av: Anonym
Fy så hemskt! Kan inte tänka mig hur tungt det måste kännas!
Bamse Kramar!!! <3 <3 <3
Postat av: Johanna
Fy fan va lite är orättvist::(( tårarna rinner ner från kinderna:( det du gjorde på förlossningen måste vara fruktansvärt och som pappa titta på::(( jag finner inga ord Annika utan vill bara säga att jag tänker på er<3 sänder massa tankar och kramar till hela familjen<3
Svar:
nattisfelicia.blogg.se
Postat av: Jenny André
Fy så hemskt tårarna forsar ner för mina kinder när jag läser det här. Det går aldrig att föreställa sig hur det känns. Tur att du har goa vänner och mycket stöd så att ni kan ta er igenom det här tillsammans. Har tänkt på dig massor. kram
Postat av: Marjo
Åh vännen livet är verkligen orättvist:(( jag finns här om du behöver mig❤❤❤
Postat av: Tanja
Sänder massor med styrkekramar till er <3
Postat av: Pernilla
tårarna rinner här me:(:(:( finns här om du behöver mig:) men vet att du har mycket stöd:)
Ta hand om er...ta en dag i taget!!!
Många kramar!!!
Postat av: Therese
Åh gumman:( Tårarna bara rinner när jag läser detta. Livet är bra orättvist ibland!! Ta hand om dig och familjen och försök ta en dag i taget.
Massa styrkekramar!!
Postat av: Mia
Min älskade kusin...:((...tårarna rinner när jag läser detta...älskar er...kraam!!!
Trackback
